Inte mycket att säga om dagen i sig mer än att den varit lite bättre än gårdagen. Ganska svårt att vara sämre än gårdagen men jag lyckades genom utmattning att INTE skada mig själv, inte en skråma. Det sistnämnda är jag jävligt glad/stolt över då jag var övertygad om att jag skulle få åka in och sy eller liknande, men som sagt det gick fint! Fick samtal från psyk idag med och det resulterade i ett samtal som sedan slutade i att jag förmodligen kommer hoppa på dbt programmet samt ha någon kontakt med psykolog/mellanvård. Känns ganska bra på ett sätt samtidigt som att jag inte vill tillbaka till psyk-träsket igen och allt vad det innebär, men måste man så måste man. Nu ska jag ta mig en öl, lyssna på lite musik och bara leva i 30 min innan jag försöker sova och titta lite film.   /Love from me.

Sämsta dagen på länge, nu är orken slut. Just för tillfället sitter jag och hatar allt och lyssnar på slipknot. Saker skakar runtomkring mig så jag tror det är på ganska hög volym. Idag är en sådan dag jag får tänka på släkten, fina vännerna, och rosa fluffiga katter som slickar i sig sockervadd eller liknande. En sådan här dag vill jag egentligen bara DÖ. Hörde av mig till psyk idag och kommer få besked imorgon vad som komma skall. Vill inte äta en massa medicin igen då den inte på något sätt påverkade mig positivt, jag vill ha hjälp. Hade jag fått välja av erfarenhet vad som hade varit bäst för mig så tror jag det hade varit mellanvård i kombination med då MÖJLIGTVIS "dbt". För när jag känner som jag gör just nu, så är natten ett helvete. Känner redan nu hur mycket jag kommer skära sönder hela mig alvarligt talat. Ska försöka med att springa eller något mer än vad jag redan gjort idag, träning ska ju vara bra. Ska springa tills jag är så utmattad att inte orkar tänka eller skada mig själv, så får det bli. Orkar inte åka in och betala 300 spänn för att sy ihop skiten igen. Det som är den verkliga anledningen är att det gör för ont att se min mors ansiktsuttryck av förtvivlan och den riktigt djupa besvikelsen. Jag tror ingen egentligen förstår mig heller, jag lever inte för att jag vill utan för att jag "måste". Om du inte varit med om detta så tänk dig in i min situation för en kort sekund. Du mår så jävla dåligt att du mår bra av att skada dig själv, du mår så kasst att du funderar på att hoppa framför tåget när det kör förbi, du hoppas att det bara tar slut. Tänk dig sedan att inte kunna det, du lever i det du hatar varje dag för att vänta på döden för att ditt liv känns så satans meningslöst, det är smärta. Folk tror kanske att jag vill ha empati? NEJ FÖR HELVETE. Det jag vill ha är förståelse om du mot förmodan ser mina ärr på armarna exempelvis. Jag har inte heller denna bloggen för empati, hade jag haft den för det syftet hade jag avslöjat min identitet. Det sista var för de individerna som ifrågasätter mitt syfte med denna bloggen, jag beskriver min sjukdom, mina problem i vardagen. Varför? För att någon kanske lär sig något av det? Finner det intressant? Tycker om att störa sig på saker? Skapa en acceptans till att folk med ärr på armarna inte alltid är psykfall som kommer försöka döda och våldta dig? Jag är människa precis som du. Ska avsluta detta med att be om ursäkt för mitt utbrott i detta inlägg men tro mig, det behövdes.  /Love from me

Jag har en sak jag känner att jag måste göra i mitt liv och denna sommaren och det är att se Håkan Hellström i Göteborg. Var lite planerande kring det med en vän men det gick i stöpet tyvärr, jävligt svårt att hitta människor att åka med i min ålder (särskilt killar) som gillar Håkan Hellström.. Jag är en riktig fanatiker gällande Håkan och lyssnar på han VARJE dag, det är nog Håkan och några låtar med Slipknot jag lyssnar på i princip varje dag (förövrigt liksom). Fått lite mer press gällande skolan också då jag har fått reda på allt jag behöver göra när jag är ute på min APL samt allt jag missat. Det var inga glada nyheter och det ångestpådraget jag fick efter samtalen ska vi inte ens tala om, fy fan vad kass man är. "Det är faktiskt inte så svårt att göra lite varje dag och hålla ordning på sin skolgång", men det kanske är det för vissa? Alla människor fungerar inte likadant, det är ett faktum. Jag klarar inte vissa saker och då får det gott vara så, jag tänker inte ens försöka jämföra mig med någon klasskamrat eller liknande på det viset då det inte handlar om intelligens utan bara vem som orkar med skiten. Under samtalen idag fick jag i alla fall förklara för två av mina lärare varför det såg ut som det gjorde gällande restuppgifter och liknande. De blir alltid lika förundrade över hur en så pass "skärpt och klok individ med så mycket tankar kring allt" inte kan förstå att man måste göra sina skoluppgifter hur smart man än må vara, man måste VISA det. Och ja, jag försöker. De har ju tydligen märkt att jag kan det? Men det spelar självklart ingen roll då uppgifterna måste vara inlämnade trots att jag skriver A på prov eller liknande. Vill tillägga att jag konstaterade fakta och inte klankar ner på vårat skolsystem som jag faktiskt rent generellt tycker är väldigt bra på vissa plan. Men i vilket fall blev det en väldigt konstig stämning när jag berättade om både självskadebeteende, vuxenpsyk och dbt. Det är faktiskt inte så konstigt i dagens samhälle förövrigt, det är väldigt många som mår psykiskt dåligt någon gång under sin livstid. Men ja, jag fick också reda på att jag fick betyget B (Saknade en kriterie för A). Det blev jag väldigt nöjd över även då jag tyckte att jag faktiskt förtjänade ett A, men jag har faktiskt inte kompetens nog till att bedöma det får jag la trösta mig med. Nu ska jag ta en bit mat och en kopp kaffe, dagen i helhet har varit ganska jobbig då jag hatar att berätta om min livssituation till människor som inte har någon vetskap om den. Sprid gärna bloggen om ni vill/kan/någonting då jag som sagt tror att den kan hjälpa någon /någon tycker den är intessant. Och till er som vill höra av er finns jag fortfarande tillgänglig på facebook att adda/skriva till under namnet "Anonomys Månsten". Och till er som redan hört av er med era väldigt fina kommentarer/kontakt förövrigt är guld värda, tack!  /Love from me

Nu har jag tagit tag i mitt liv lite och försökt skaffa mig en "APL-plats" på en skola här i Ronneby. Fick ett väldigt bra bemötande av vad jag uppfattade som en väldigt varm person, roligt! Så nu har jag avtalat möte med rektorn på skolan och jag hoppas det går vägen för det känns jättebra om jag möjligtvis skulle kunna vara där. De årskullarna jag hade tänkt pröva på denna gången jag är ute på APL är 4an till 6an och det verkade gå att lösa. Mja som ni kanske märker är jag väldigt lättad över att jag tog tag i detta och mår för stunden bättre än på länge (big smile). Nu ska jag bara koncentrera mig på detta så kanske det förhöjer det generella måendet en smula tänker jag. Tittade förövrigt lite på film nyligen och det var en väldans stark film på något vis som jag gillade mycket. Väldigt konstigt och unik film som jag rekommenderar i vilket fall som helst, filmen hette "Revolt" och var norsk förövrigt. Ha en bra dag för det ska jag ha så mö jag bara kan!  /Love from me.

Bra dag än så länge. Det är som bäst när jag slutar tänka har jag kommit på, bara göra funkar så mycket bättre. Det är nog huvudsakligen mitt problem gällande mycket, jag tänker för mycket även om jag är en otroligt spontan och impulsiv människa. Funderade lite på mina riktigt stora "mood-swings" idag. Ena timmen kan jag intala mig själv att allt löser sig, allt kommer bli bra, "du är bara 20 år". Andra timmen kan jag tänka de hela 60 minutrarna på hur jag på ett så bra sätt som möjligt ska kunna ta mitt liv, väldigt specifikt dessutom. Allt från att hoppa framför ett tåg till att proppa i mig alla tabletter jag någonsin kan få tag i samt dricka den finaste whiskyn jag kan få tag på i kombination med tabletterna. Jag älskar förövrigt whisky, mer än det mesta som finns här i vår lilla värld. Jag kan inte förstå det hela. Som min kära vän sa innan idag som också har en väldans massa problem förövrigt,  "vi är kaos". Mja antingen är det vi eller denna världs stora gåta för oss. Nu tänkte jag avrunda lite och igen säga att jag uppskattar alla de fina positiva/negativa kommentarerna som jag får på min facebook. Har ni heller inte slängt iväg en rad till mig än så gör det till facebook-kontot "Anonomys Månsten".   /Love from me.

Skola imorgon, csn skiten måste fixas igen, massor att jobba ikapp i skolan, dbt?! När det blir för mycket så skiter jag i allt, så funkar jag. Jag klarar inte att hantera det som vanliga människor tydligen kan, antingen får jag panik och vill dö eller möjligtvis börjar jag må jättedåligt eftersom jag inte orkar/kan ta tag i det. Ibland hatar jag mig själv så jävla mycket över att jag aldrig kan påbörja eller avsluta något jag faktiskt påbörjat. Jag hittar alltid en massa satans idiotiska genvägar genom livet som senare får konsekvenser jag får äta upp tio gånger om. Har i alla fall bestämt mig för att höra av mig till psykiatrin imorgon angående DBT tänkte jag, om jag nu mot förmodan skulle kunna vara så djävulskt duktig och klara av ett samtal (det är svårt många gånger). Jag vet inte varför jag är som jag är men jag är väl antagligen bara ett praktexempel på de lata 90-talisterna som inte vill jobba och som inte kan någonting, verkar inte bättre, right? Aja det blir fan inte bättre av att klaga men det är så mycket jag inte orkar som alla andra verkar klara hur bra som helst. Det stör mig till den grad att jag blir förbannad. Ingen glad människa idag, men så är det ibland. Hoppas ni har haft en bra kväll i vilket fall. /Love from me

Jävligt jobbig dag igår samt natt. Duktigt trött på allting och skulle lika gärna kunna skita i allt just nu, så trött på människorna runtomkring mig för tillfället och all skit. Den skiten inkluderar människor, ett riktigt starkt behov att att skada mig själv, framtida tankar angåe psykiatrin och rent generellt livet i sig. Förstår fortfarande inte varför jag ska stå ut med det här helvetet, jag orkar inte mer, jag vill inte. Funderat angående DBT behandlingen jag blev erbjuden på ett hörn nu igen, kanske skulle hjälpa med att träffa människor i liknande situationer som också skadar sig själva. Hade kanske varit bra? Det jag fruktar angående det i så fall är att jag är den enda killen på 20 bast med skägg. Om jag fick gissa tror jag det är tjejer mellan 14-16 år (majoriteten givetvis). Och då är jag inte riktigt sugen på att försöka "behandla" mitt självskadebeteende med en grupp som inte alls känner på samma sätt. Det finns många tjejer i åldern jag nyss nämnde som skadar sig själva, men inte av samma anledning som exempelvis jag. Det är ofta för att få uppmärksamhet och visa omgivningen att dem mår dåligt. Jag vill för det första verkligen inte visa mina ärr förr någon, jag gör det heller inte för uppmärksamhetens skull då jag får nog med uppmärksamhet. Jag skadar mig själv för att jag inte orkar med mina känslor och för att sluta tänka för några minuter. Med detta sagt finns det självklart många olika anledningar till varför man skadar sig själv men detta är vad jag tror rent generellt och för att själv varit 14 år och haft det jävligt jobbigt stundvis. Nu ska jag härda ut ett X antal timmar till sen blir det att åka hem från Vemdalen, ska bli jävligt skönt. Kan också tillägga att jag nog supit sönder levern så mycket som det går på en vecka, magen mår inte bra nu haha. /Love from me.

Börjat i de gamla mönstrerna igen, det vill säga att bedöva min ångest med alkohol. Dock inga nya ärr på mina armar än så länge vilket jag är väldigt stolt över med tanke på hur sjukt mycket piss jag faktiskt mår. Åkt skidor varenda dag och haft jävligt kul men på kvällarna pallar jag inte mer och super ner mig och har väldans svårt att ta mig upp på morgonen. Det är typ statusen i mitt liv just nu och det funkar väl antar jag, inte så mö att välja på. Att sova i samma rum som min kusin funkade/funkar också väldigt bra då han förstod efter första gången och inte brydde sig om mina sår/ärr :) Vem du än är som läser just nu så ha en bra dag/kväll för det ska jag försöka ha. /Love from me.

Imorgon bär det av på semester i en vecka till Vemdalen för att åka skidor, mycket positivt och delvis negativt. Eftersom min familj inte är inkluderad i resan innebär det komplikationer i och med att jag lovat mig själv att aldrig utsätta någon annan än familjen för mitt självskadebeteende hur illa det än låter. Detta innebär att jag måste somna ganska omedelbart när jag går och lägger mig om jag ska hålla mig ifrån karvandet i armarna. Somnar jag alltså inte inom 30 minuter när jag har bestämt mig för att sova så kommer jag ligga sömnlös i och med att det då inte finns någon möjlighet att frigöra/dämpa mina känslor, det är ett problem. Av denna anledning tog jag kontakt med psykiatrin igen för att be om en mildare tablett att sova på, typ som en propavan eller liknande, det blev ett nej från deras sida då de inte ger ut tabletter hur som helst och det har jag förståelse för. Men i denna situationen hade det nog varit bättre för mig och mina föräldrars oro om jag hade fått någon form av tablett att sova på, ganska svårt att bli beroende av tabletter på en vecka som är så milda som då en propavan är. Men det är tydligen bättre att jag får sy flera ärr eller ligga sömnlös. Jag är ganska förbannad för tillfället kan jag meddela. Jag ska också dela rum med min yngre kusin som inte har en aning om att jag skadat mig på sistonde, det kan bli jobbigt då jag inte tänker sova med en långärmad tröja precis.. Som ni kanske förstått har jag ett rejält ångestpådrag inför resan och det är också därför jag uppdaterar just nu för lite självterapi samt informera om varför jag inte kommer uppdatera lika kontinuerligt.

"Bocka inte för någon
Gör så gott du kan
Och vill någon ge dig något fint för det
Så sov med det, i din famn"  Ett litet småjusterat citat ur filmen "Känn ingen sorg".  /Love from me

Jag fick en förundran över vad jag använder mig av för verktyg för att kunna tygla mina känslor så jag inte skadar mig själv. Dessvärre är det så att jag skär mig för att jag inte har några andra tillvägagångssätt, men jag har en sak som hjälpt mig genom livet och det är musik (inte så ovanligt). Jag har aldrig kunnat spela något instrument eller sjunga men utan musik klarar jag mig ändå inte. Så nu tänkte jag faktiskt beskriva en låt lite som handlar om mitt liv rakt av (tycker jag). Denna låten är gjord av denna underbara man vid namn Caj Karlsson och denna låten lyssnar jag på dagligen. Det jag stärks av i denna låten är att han har nått botten, är på botten, men han LEVER. Låten heter Avdelning 10 och då skriven av Caj Karlsson, "avdelning 10" hette det stället jag tillbringade mina helger på när jag var inlagd förövrigt därav det perfekta namnet på låten för min situation.
/Love from me.