Fy helvete, vilken helvetes dag, jag orkar inte mer.

Sämsta dagen på länge, nu är orken slut. Just för tillfället sitter jag och hatar allt och lyssnar på slipknot. Saker skakar runtomkring mig så jag tror det är på ganska hög volym. Idag är en sådan dag jag får tänka på släkten, fina vännerna, och rosa fluffiga katter som slickar i sig sockervadd eller liknande. En sådan här dag vill jag egentligen bara DÖ. Hörde av mig till psyk idag och kommer få besked imorgon vad som komma skall. Vill inte äta en massa medicin igen då den inte på något sätt påverkade mig positivt, jag vill ha hjälp. Hade jag fått välja av erfarenhet vad som hade varit bäst för mig så tror jag det hade varit mellanvård i kombination med då MÖJLIGTVIS "dbt". För när jag känner som jag gör just nu, så är natten ett helvete. Känner redan nu hur mycket jag kommer skära sönder hela mig alvarligt talat. Ska försöka med att springa eller något mer än vad jag redan gjort idag, träning ska ju vara bra. Ska springa tills jag är så utmattad att inte orkar tänka eller skada mig själv, så får det bli. Orkar inte åka in och betala 300 spänn för att sy ihop skiten igen. Det som är den verkliga anledningen är att det gör för ont att se min mors ansiktsuttryck av förtvivlan och den riktigt djupa besvikelsen. Jag tror ingen egentligen förstår mig heller, jag lever inte för att jag vill utan för att jag "måste". Om du inte varit med om detta så tänk dig in i min situation för en kort sekund. Du mår så jävla dåligt att du mår bra av att skada dig själv, du mår så kasst att du funderar på att hoppa framför tåget när det kör förbi, du hoppas att det bara tar slut. Tänk dig sedan att inte kunna det, du lever i det du hatar varje dag för att vänta på döden för att ditt liv känns så satans meningslöst, det är smärta. Folk tror kanske att jag vill ha empati? NEJ FÖR HELVETE. Det jag vill ha är förståelse om du mot förmodan ser mina ärr på armarna exempelvis. Jag har inte heller denna bloggen för empati, hade jag haft den för det syftet hade jag avslöjat min identitet. Det sista var för de individerna som ifrågasätter mitt syfte med denna bloggen, jag beskriver min sjukdom, mina problem i vardagen. Varför? För att någon kanske lär sig något av det? Finner det intressant? Tycker om att störa sig på saker? Skapa en acceptans till att folk med ärr på armarna inte alltid är psykfall som kommer försöka döda och våldta dig? Jag är människa precis som du. Ska avsluta detta med att be om ursäkt för mitt utbrott i detta inlägg men tro mig, det behövdes.  /Love from me