Psykiatrin och depp

Mja idag var jag då på möte med en person vid namn Martina angående min psykiska hälsa. Jag förklarade hela min livshistoria kändes det som, att allt började i femte/sjätte klass och att jag då bytte skola sista halvåret i sexan till en skola i stan vid namn G - Klaven. Berättade också att jag gick från allt till noll då bara genom att byta skola. Där började också de dåliga känslorna komma. Berättade om mina lösningar när jag får mina psykbryt alltså då alkohol, skära mig samt droger. Berättade också om mina dagliga tankar kring livet om att jag lever för andra och hur det känns helt enkelt. Jag lever för att jag lovat folk att jag inte ska ta mitt liv, låter kanske fånigt men så är det sa jag. Sen är det klart att hade den lilla jävla strimman av hopp försvunnit så hade antagligen inte stått ut med det mer, men där är vi inte än sa jag. Så ja, summan av kardemumman resulterade alltså i följande svar från henne. Att vi så snabbt som möjligt skulle genomgå något test för att kolla min psykiska hälsa (tror att sådana test är bullshit förövrigt) men visst sa jag. Därefter sa hon att vi skulle så snabbt som möjligt börja med att träffas kontinuerligt samt att jag skulle få några antideppresiva tabletter (IGEN). Jag sa då som det var att jag gör det om jag får reda på vilka tabletter det är som är tänkta för mig så jag sedan kan kolla upp det specifika preparatet på egen hand, det var okej sa hon. Så ja, det är min dag i princip, inte allt för munter kan meddela. Just nu är jag jävligt nere och känner noll vilja till ingenting egentligen, önskar jag hade haft Emma vid min sida för tillfället. Emma är azume, älskar henne så fruktansvärt mycket, hon har hjälpt mig mycket även om hon kanske inte helt och hållet vet om det själv, hon finns alltid där. Aja sov gott på er eller något, trevligt att så många läser förövrigt även om detta främst är terapi för mig. 

/Love from me.