För en lång lång tid.

För sex år sedan började min resa mot helvetet och den verkar inte sluta där, allt blir bara jobbigare för varje dag som går känns det, jag hoppas att det finns en utväg på detta alltså. Jag hoppas det så innerligt för snart orkar jag inte mer, jag må inte vara världens starkaste individ varken psykiskt eller fysiskt men detta hade fan dragit tok-optimisterna i fördärvet. Jag vet inte varför just jag inte klarar av att leva, allt känns så fruktansvärt meningslöst och jobbigt, kan inte förstå hur andra klarar av det ärligt talat. Min räddning varje gång har väl varit nya förhållande, sen när man tagit död på dem så finns inget kvar igen. Det förstår jag inte heller, varför jag inte kan klara av att bita ihop lite trots att det är tufft i ett förhållande, brukar bli ett "dra åt helvete" i fin ton sen står man där ensam efter det. Ja, mycket tankar för tillfället som ni kanske förstår. Ska förövrigt skriva lite mindre personliga detaljer framöver om vart jag går i skola och annat då flera lyckats lista ut min riktiga identitet vilket jag ärligt talat blir riktigt förbannad över, jag skriver den anonymt för att slippa folk som får en inblick i mitt liv och ser annorlunda på mig som person i exempelvis skolan. Det är inte meningen med det här, så vet du vem jag är håll det för dig själv helt enkelt. Så med andra ord, jag vill inte ha din sympati. I vilket fall är det tur att jag är där jag är för tillfället, annars hade nog bloggen slutat för någon dag sedan tyvärr. Men jag hoppas ni där ute finner lite glädje och har en bra dag. Och har ni en minut över får ni gärna skriva en rad till mig, ganska rastlös här inne om vi säger så.
Facebook - Anonomys Månsten
Ask - ask.fm/AnonomysMansten         /Love from me.