Explosioner från helvetet

Explosioner som vi kallar det jag och personalen har blivit allt mer förekommande och utan konsekvenstänk dessvärre. Mitt psykiska tillstånd är detsamma men nu har jag flyttat 9 timmar ifrån min lilla by till en ny stad och får vård dygnet runt för mina problem så att säga. Sedan jag var ungefär 13-14 år gammal så har jag uppfattats av omvärlden som en ganska lugn individ och inte haft några utbrott eller "explosioner" som jag hade när jag var yngre, men det var i samband med detta som jag började missbruka olika saker för att hantera mina känslor. Har det inte varit alkohol eller självskadande så har det varit andra illegala droger (främst hasch och bensodiazepiner) men allt som ger en förändrad sinnesstämning helt enkelt. Det gjorde jag tills jag åkte på mitt första ställe som min släkt, familj och psykvården främst ville att jag skulle till, jag stannade där runt 3 månader och var fri från alkohol, självskadande och illegala droger. Detta resulterade dock i att jag inte fick ut min ångest utan att jag blev väldigt verbal och utåtagerande i form av aggressivitet eller vid det tillfället mest verbal/passiv aggressivitet. För att ge ett exempel så satt vi då på det boendet jag var runt ett bord och hade möte (detta var när min sociala fobi inte var lika illa) och jag kunde vara med även om det var grymt jobbigt. En föredetta eller ja "föredetta" vettifan men en heroinmissbrukande individ svarar då i telefon mitt i mötet och flyttar sig inte från platsen utan stör hela mötet och det väcker en sådan ångest som leder till aggression inom mig så jag uttrycker mig med orden "går han inte härifrån snart så sparkar jag upp mobiljäveln i röven på han", alla hör detta runt bordet och bara gapar i princip. Denna gången hade jag en jävla tur och han hörde inte vad han sa men alla andra, annars hade det resulterat i en fysiskt konfrontation garanterat för nästa vecka hotar han personalen till livet med en sax så han kommer in i medicinskåpet bara för att måla upp vilken typ av individ detta var/möjligen är, tror han är död idag ärligt talat. I vilket fall som helst så var detta första indikationen på att jag inte kunde kontrollera mina känslor utan självskadande, alkohol eller andra droger och det blev väldigt uppenbart ju längre tiden gick. Jag hade flertal explosioner där jag hotade folk till livet för att vissa hade tagit min läsk etc som var i kylen trots att man skrev ner namn på sina påsar osv som man hade sina saker i så som cola/energidryck etc. Ordagrant så gick jag in i rummet där ungefär 6 personer satt med personal och sa att när jag får reda på vem som tar mina grejer så kommer jag bryta nacken av personen i fråga sen gick jag därifrån, under denna tiden hade jag ändå något konsekvenstänk när jag blev så fruktansvärt arg men det tar oss till idag.. Efter den tiden på det stället som jag vistades på och enbart åkte till för att alla andra skyllde på drogerna och jag skulle visa att jag kunde vara utan men anledningen till att jag självskadade, använde droger i någon form etc var att jag inte kunde hantera min ångest, det är likadant idag fast nu är det dessvärre mycket värre. Nu flertal år efter detta så är jag igen av egen fri vilja fri från självskadande, alkohol och droger förutom den skillnaden att jag nu har xanor och inderal i kombination för att hjälpa mig bromsa tiden innan jag exploderar i princip. För någon som inte tagit 20 stycken xanor förut på en gång för att släcka sin ångest så funkar det bra med 1 mg xanor och det ska räcka för att släcka vreden och ångesten inombords oftast men eftersom jag tagit fruktansvärt mycket högre doser och i det väldigt impulsiv (borderline är en av de avgörande faktorerna) till att jag inte kan göra något lagom utan allt eller inget, därav då 20 xanor på en gång när det väl var det sättet jag använde mig av för att släcka min ångest. Så för att komma till dagens läge, inderal som är en betablockerare hjälper mig mer att ta ner min ångest än vad min dos med xanor (max 6 tabletter om dagen) gör dessvärre men i kombination så funkar det och kan förlänga processen tills det att jag exploderar. Jag är en tickande bomb och jag har exploderat tre gånger sedan jag flyttade nu 9 timmar hemifrån, det är som ett inre vattenglas där det aldrig går ner, ångesten sitter bara i oavsett nästa dag eller liknande tills dess att jag exploderar. Det har resultererat i utåtageranden och då aggressiva sådana utan konsekvenstänk, så jag har dragit handen igenom en tv, indirekt mordhotat individer genom personal (sagt till personalen att det finns risk att jag kommer kunna slå ihjäl folk om jag ser dom) samt att jag tagit en personals privata mobil och slängt den i väggen (samtidigt som han pratade med jouren och jag hade varnat för att jag skulle explodera). Alla andra personal hade fattat innebörden av vad som händer när jag exploderar men detta var en ny kille/man som inte alls fattade detta även om jag förklarade väldigt lugn och metodiskt samt pedagogiskt som för ett litet barn vad som skulle hända om NÅGOT inte händer var på jag ger honom 10 minuter att ringa till jourpersonalen för att ta ett beslut om vad som ska göras för att jag inte ska explodera. Jag går ut i korridoren efter 9 minuter (efter jag förklarat hur jag funkar och vad det innebär när jag exploderar). Då står han och pratar med jourläkaren som vi kan kalla "Billybutt", jag vet inte vid detta tillfället att det är just Billybutt han pratar med utan tror det är min riktiga läkare som jag upplevt förstår mig ganska bra för första gången i mitt liv. När beskedet kommer medans dom pratar sinsemellan och jag står mittemot personalen i fråga som pratar med Billybutt att dom inte kommer ta några åtgärder what so ever åt situationen så exploderar jag och som jag beskrivit utan konsekvenser nu då dessvärre. Jag tar då vid detta tillfället och sträcker ut handen direkt för att visa att jag tänker ta hans mobiltelefon från honom och jag får tag i den men han håller emot och brottas med mig om den, jag ger honom instinktivt den mest mordiska blicken jag någonsin givit något vad jag kan komma ihåg och han fattar att jag kommer gå på honom för att få tag i den där telefonen till varje pris. Det slutar med att jag får tag i telefonen i vilket fall som helst och personalen i fråga skriker som ett litet barn av rädsla trots att han väger dubbelt så mycket som mig så jag vet inte varför han skriker nu i efterhand men just då förstår jag det (jag väger 55 kg förövrigt haha). Lång historia kort jag tar telefonen smäller den i väggen allt jag kan och drar därifrån varpå jag skriker jävla idioter, innan detta har personalen i fråga gjort tjänstefel som han också får reda på när vi snackade förut att han inte tog mitt blodtryck som måste ligga över 100 i övertryck som tumregel sedan gav han mig dubbel dos av min inderal (40 mg) samt en av mina xanor 1 mg utan att då ens ta blodtrycket.. Jag känner ju ingen i staden så efter jag stack för att inte slå ihjäl någon (för jag kände och trodde jag var kapabel till det) så ville jag inte återvända om det var samma personal som då erbjöd sig att hämta mig. Detta slutar i på grund av medicinering, dålig information, ångest, oförstående personal etc i att jag får åka ambulans halv 5 på natten till sjukhuset. Tänker inte berätta mer om det än att jag fick sova med kläderna på och dubbla täcken och att jag frös väldigt mycket och min puls var  låg. Dagen därpå kommer jag tillbaka och får reda på att en av individerna jag indirekt mordhotat för att han erbjöd mig droger (subutex), sa att han hade tagit droger och sa att jag skulle fixa droger till honom är helt borta från stället (utslängd pga mig och andra som rapporterat om honom) så försvinner en stor del av vreden inombords och jag känner att jag kan ta ett andetag igen utan att vilja döda någon. Nu sitter jag här med en kär vän i discord och säger att jag skriver på min blogg (han vet inte vilken det är) och jag väntar väl bara tills nästa gång jag kommer explodera antar jag dessvärre. Jag har så mycket att skriva och känner att jag verkligen inte har tid eller ord att uttrycka all vrede eller konstiga saker som hänt här än så länge men jag lever oavsett om jag vill eller inte. På papper börjar saker se bättre ut, jag har börjat äta, jag utsätter mig för mer sociala situationer, jag vet vad det innebär samt personalen nu då när jag exploderar och försöker sakta men säkert hitta en väg tillbaka även om den är grymt jävla knölig för tillfället men känslan är densamma dessvärre, jag vill bara dö varenda dag men samvetet till mina föräldrar hindrar mig också att ta mitt liv varenda dag. Nu har jag skrivit tillräckligt haha, lev väl där ute, love from me. 

(väger 55 kg förövrigt haha). Lång historia kort jag tar telefonen smäller den i väggen allt jag kan och drar därifrån varpå jag skriker jävla idioter, innan detta har personalen i fråga gjort tjänstefel som han också får reda på när vi snackade förut att han inte tog mitt blodtryck som måste ligga över 100 i övertryck som tumregel sedan gav han mig dubbel dos av min inderal (40 mg) samt en av mina xanor 1 mg utan att då ens ta blodtrycket.. Jag känner ju ingen i staden så efter jag stack för att inte slå ihjäl någon (för jag kände och trodde jag var kapabel till det) så ville jag inte återvända om det var samma personal som då erbjöd sig att hämta mig. Detta slutar i på grund av medicinering, dålig information, ångest, oförstående personal etc i att jag får åka ambulans halv 5 på natten till sjukhuset. Tänker inte berätta mer om det än att jag fick sova med kläderna på och dubbla täcken och att jag frös väldigt mycket och min puls var  låg. Dagen därpå kommer jag tillbaka och får reda på att en av individerna jag indirekt mordhotat för att han erbjöd mig droger (subutex), sa att han hade tagit droger och sa att jag skulle fixa droger till honom är helt borta från stället (utslängd pga mig och andra som rapporterat om honom) så försvinner en stor del av vreden inombords och jag känner att jag kan ta ett andetag igen utan att vilja döda någon. Nu sitter jag här med en kär vän i discord och säger att jag skriver på min blogg (han vet inte vilken det är) och jag väntar väl bara tills nästa gång jag kommer explodera antar jag dessvärre. Jag har så mycket att skriva och känner att jag verkligen inte har tid eller ord att uttrycka all vrede eller konstiga saker som hänt här än så länge men jag lever oavsett om jag vill eller inte. På papper börjar saker se bättre ut, jag har börjat äta, jag utsätter mig för mer sociala situationer, jag vet vad det innebär samt personalen nu då när jag exploderar och försöker sakta men säkert hitta en väg tillbaka även om den är grymt jävla knölig för tillfället men känslan är densamma dessvärre, jag vill bara dö varenda dag men samvetet till mina föräldrar hindrar mig också att ta mitt liv varenda dag. Nu har jag skrivit tillräckligt haha, lev väl där ute, love from me.  (väger 55 kg förövrigt haha). Lång historia kort jag tar telefonen smäller den i väggen allt jag kan och drar därifrån varpå jag skriker jävla idioter, innan detta har personalen i fråga gjort tjänstefel som han också får reda på när vi snackade förut att han inte tog mitt blodtryck som måste ligga över 100 i övertryck som tumregel sedan gav han mig dubbel dos av min inderal (40 mg) samt en av mina xanor 1 mg utan att då ens ta blodtrycket.. Jag känner ju ingen i staden så efter jag stack för att inte slå ihjäl någon (för jag kände och trodde jag var kapabel till det) så ville jag inte återvända om det var samma personal som då erbjöd sig att hämta mig. Detta slutar i på grund av medicinering, dålig information, ångest, oförstående personal etc i att jag får åka ambulans halv 5 på natten till sjukhuset. Tänker inte berätta mer om det än att jag fick sova med kläderna på och dubbla täcken och att jag frös väldigt mycket och min puls var  låg. Dagen därpå kommer jag tillbaka och får reda på att en av individerna jag indirekt mordhotat för att han erbjöd mig droger (subutex), sa att han hade tagit droger och sa att jag skulle fixa droger till honom är helt borta från stället (utslängd pga mig och andra som rapporterat om honom) så försvinner en stor del av vreden inombords och jag känner att jag kan ta ett andetag igen utan att vilja döda någon. Nu sitter jag här med en kär vän i discord och säger att jag skriver på min blogg (han vet inte vilken det är) och jag väntar väl bara tills nästa gång jag kommer explodera antar jag dessvärre. Jag har så mycket att skriva och känner att jag verkligen inte har tid eller ord att uttrycka all vrede eller konstiga saker som hänt här än så länge men jag lever oavsett om jag vill eller inte. På papper börjar saker se bättre ut, jag har börjat äta, jag utsätter mig för mer sociala situationer, jag vet vad det innebär samt personalen nu då när jag exploderar och försöker sakta men säkert hitta en väg tillbaka även om den är grymt jävla knölig för tillfället men känslan är densamma dessvärre, jag vill bara dö varenda dag men samvetet till mina föräldrar hindrar mig också att ta mitt liv varenda dag. Nu har jag skrivit tillräckligt haha, lev väl där ute, love from me. Explosioner som vi kallar det jag och personalen har blivit allt mer förekommande och utan konsekvenstänk dessvärre. Mitt psykiska tillstånd är detsamma men nu har jag flyttat 9 timmar ifrån min lilla by till en ny stad och får vård dygnet runt för mina problem så att säga. Sedan jag var ungefär 13-14 år gammal så har jag uppfattats av omvärlden som en ganska lugn individ och inte haft några utbrott eller "explosioner" som jag hade när jag var yngre, men det var i samband med detta som jag började missbruka olika saker för att hantera mina känslor. Har det inte varit alkohol eller självskadande så har det varit andra illegala droger (främst hasch och bensodiazepiner) men allt som ger en förändrad sinnesstämning helt enkelt. Det gjorde jag tills jag åkte på mitt första ställe som min släkt, familj och psykvården främst ville att jag skulle till, jag stannade där runt 3 månader och var fri från alkohol, självskadande och illegala droger. Detta resulterade dock i att jag inte fick ut min ångest utan att jag blev väldigt verbal och utåtagerande i form av aggressivitet eller vid det tillfället mest verbal/passiv aggressivitet. För att ge ett exempel så satt vi då på det boendet jag var runt ett bord och hade möte (detta var när min sociala fobi inte var lika illa) och jag kunde vara med även om det var grymt jobbigt. En föredetta eller ja "föredetta" vettifan men en heroinmissbrukande individ svarar då i telefon mitt i mötet och flyttar sig inte från platsen utan stör hela mötet och det väcker en sådan ångest som leder till aggression inom mig så jag uttrycker mig med orden "går han inte härifrån snart så sparkar jag upp mobiljäveln i röven på han", alla hör detta runt bordet och bara gapar i princip. Denna gången hade jag en jävla tur och han hörde inte vad han sa men alla andra, annars hade det resulterat i en fysiskt konfrontation garanterat för nästa vecka hotar han personalen till livet med en sax så han kommer in i medicinskåpet bara för att måla upp vilken typ av individ detta var/möjligen är, tror han är död idag ärligt talat. I vilket fall som helst så var detta första indikationen på att jag inte kunde kontrollera mina känslor utan självskadande, alkohol eller andra droger och det blev väldigt uppenbart ju längre tiden gick. Jag hade flertal explosioner där jag hotade folk till livet för att vissa hade tagit min läsk etc som var i kylen trots att man skrev ner namn på sina påsar osv som man hade sina saker i så som cola/energidryck etc. Ordagrant så gick jag in i rummet där ungefär 6 personer satt med personal och sa att när jag får reda på vem som tar mina grejer så kommer jag bryta nacken av personen i fråga sen gick jag därifrån, under denna tiden hade jag ändå något konsekvenstänk när jag blev så fruktansvärt arg men det tar oss till idag.. Efter den tiden på det stället som jag vistades på och enbart åkte till för att alla andra skyllde på drogerna och jag skulle visa att jag kunde vara utan men anledningen till att jag självskadade, använde droger i någon form etc var att jag inte kunde hantera min ångest, det är likadant idag fast nu är det dessvärre mycket värre. Nu flertal år efter detta så är jag igen av egen fri vilja fri från självskadande, alkohol och droger förutom den skillnaden att jag nu har xanor och inderal i kombination för att hjälpa mig bromsa tiden innan jag exploderar i princip. För någon som inte tagit 20 stycken xanor förut på en gång för att släcka sin ångest så funkar det bra med 1 mg xanor och det ska räcka för att släcka vreden och ångesten inombords oftast men eftersom jag tagit fruktansvärt mycket högre doser och i det väldigt impulsiv (borderline är en av de avgörande faktorerna) till att jag inte kan göra något lagom utan allt eller inget, därav då 20 xanor på en gång när det väl var det sättet jag använde mig av för att släcka min ångest. Så för att komma till dagens läge, inderal som är en betablockerare hjälper mig mer att ta ner min ångest än vad min dos med xanor (max 6 tabletter om dagen) gör dessvärre men i kombination så funkar det och kan förlänga processen tills det att jag exploderar. Jag är en tickande bomb och jag har exploderat tre gånger sedan jag flyttade nu 9 timmar hemifrån, det är som ett inre vattenglas där det aldrig går ner, ångesten sitter bara i oavsett nästa dag eller liknande tills dess att jag exploderar. Det har resultererat i utåtageranden och då aggressiva sådana utan konsekvenstänk, så jag har dragit handen igenom en tv, indirekt mordhotat individer genom personal (sagt till personalen att det finns risk att jag kommer kunna slå ihjäl folk om jag ser dom) samt att jag tagit en personals privata mobil och slängt den i väggen (samtidigt som han pratade med jouren och jag hade varnat för att jag skulle explodera). Alla andra personal hade fattat innebörden av vad som händer när jag exploderar men detta var en ny kille/man som inte alls fattade detta även om jag förklarade väldigt lugn och metodiskt samt pedagogiskt som för ett litet barn vad som skulle hända om NÅGOT inte hände varpå jag ger honom 10 minuter att ringa till jourpersonalen för att ta ett beslut om vad som ska göras för att jag inte ska explodera. Jag går ut i korridoren efter 9 minuter (efter jag förklarat hur jag funkar och vad det innebär när jag exploderar). Då står han och pratar med jourläkaren som vi kan kalla "Billybutt", jag vet inte vid detta tillfället att det är just Billybutt han pratar med utan tror det är min riktiga läkare som jag upplevt förstår mig ganska bra för första gången i mitt liv. När beskedet kommer medans dom pratar sinsemellan och jag står mittemot personalen i fråga som pratar med Billybutt att dom inte kommer ta några åtgärder what so ever åt situationen så exploderar jag och som jag beskrivit utan konsekvenser nu då dessvärre. Jag tar då vid detta tillfället och sträcker ut handen direkt för att visa att jag tänker ta hans mobiltelefon från honom och jag får tag i den men han håller emot och brottas med mig om den, jag ger honom instinktivt den mest mordiska blicken jag någonsin givit något vad jag kan komma ihåg och han fattar att jag kommer gå på honom för att få tag i den där telefonen till varje pris. Det slutar med att jag får tag i telefonen i vilket fall som helst och personalen i fråga skriker som ett litet barn av rädsla trots att han väger dubbelt så mycket som mig så jag vet inte varför han skriker nu i efterhand men just då förstår jag det