Enda gången man vaknar med ett leende på läpparna är när man drömt att man seglat ner från en skyskrapa likt en skadskjuten skabbig fågel i 200 kilometer i timmen och bara smakat betong, det är drömmen om mitt liv, vill inte se allt i repris let me just fall asleep, rest in peace. The deepest sleep of them all, permanent and no questions asked.

Personalens rutiner är att ibland kolla till mig när jag sover, det gör man vid 3-4 tiden VÄLDIGT tyst om man ens behöver det, olika från dag till dag och personal till personal. Jag fick i alla fall ett uppvaknande av en personal halv 7 på morgonen i förgår, han stampar in som en jävla nazi-soldat som letar efter Anne Frank och väcker mig ur min sömn och gör mig så satans förbannad så jag letar efter saker att kasta efter honom men frågar bara istället vad klockan är och när han säger halv 7 på morgonen så flippar jag inombords. Tar mig ca 15 minuter att lugna ner mig så pass mycket och inse att jag aldrig kommer att kunna somna om innan jag tar på mig allt och går ut och röker 4 cigg efter varandra och svär för mig själv om vilken jävla idiot han är. Lång historia kort så bestämmer jag mig för att inte slå in pannbenet på honom och går in i personalrummet där han och en annan kvinnlig personal sitter, jag frågar honom om han letade efter Anne Frank eller varför han stampar in halv 7 och väcker mig på det viset han gjorde som en jävla nazi-soldat, svaret jag får är "du var redan vaken", svaret han får tillbaka är "tror du jag hade varit så jävla förbannad nu då i så fall?" Efter det känner jag att individen i fråga är så korkad så jag kommer slå ihjäl honom så jag säger bara att händer det en gång till någon gång så kommer det få allvarliga konsekvenser och att han inte vill uppleva det under några osmtändigheter. Kort därefter tänkte jag bara gå därifrån men kunde inte hålla mig så halvskrek jävla idiot till honom medans jag gick ut igen för att ta en femte cigg för dagen, han sa inte ett ljud och inte den kvinnliga personalen heller för den delen, hon gav mig bara min medicin efter att jag hade kommit upp igen efter den 5e ciggen, så tog maxdos vid halv 8 eller något på morgonen för att lugna ner mig, efter det satt jag i rummet tills han slutade för dagen (han hade ju jobbat natt) så han slutade vid 8. Dagen innan fick jag ta blodtrycket själv för att han inte kunde det heller eller visste vilken medicin han skulle ge mig så jag får säga till idioten i fråga precis vad han ska ge mig och hur mycket av det (kompetent personal?) efter att han bläddrat i papprerna några gånger utan att förstå ett jävla skit. Blir så trött på idioter som inte kan sitt jobb och inte går att kommunicera med för att dom antingen inte kan svenska eller har tre hjärnceller eller både och som i detta fallet verkade det som. Han lär inte jobba här fler gånger i alla fall för han såg duktigt skitnödig ut efter utskällningen jag gav honom och informerade personalen om att han inte visste ett skit om vad han skulle göra med min medicin och att jag hade fått ta blodtrycket själv etc, nästa gång skallar jag den jäveln och skyller på självförsvar för att jag trodde i stundens hetta att idioti smittade och att han var för nära mig eller något haha, jävla mupp alltså. Ser också av någon anledning att flera börjat läsa vad jag skriver vilket är ganska oväntat att ens en enda person läser det jag skriver om jag ska vara ärlig, välkomna till att läsa mina muntra texter i all fall haha, lev väl där ute.

Anhedoni eller anhedonia på engelska är ett tillstånd personalen jag tror jag befinner mig i, därav känner jag ingen glädje i någonting eller motivation till att fortsätta leva eller göra någonting. "Anhedonia after addiction" finns ett klipp på youtube som heter, det beskriver tillståndet helt perfekt och vad som händer om man på konstgjord väg får glädjekickar av droger under så lång tid. När jag började bruka droger som mest så var jag redan på botten, enda gången jag var i ett annat sinnestillstånd var när jag tog droger därav fanns det ju ingen anledning att sluta enligt mitt resonemang just då för att jag blev ju inte lycklig eller kunde känna lycka av något annat. Nu vill jag bara dö varenda dag men måste fortsätta kämpa vilket jag inte vill, men en dödlig injection i Schweiz är det jag hade velat köra på för att avdramatisera det hela med döden för mina nära och kära och då kunna säga hejdå på riktigt, jag har sagt det så många gånger men jag orkar verkligen inte mer.. Trots detta har jag börjat ta en aminosyra som heter L-Tyrosine som ska hjälpa mig med att börja producera dopamin igen då det helt har avslutats då jag tillfört det på konsgjord väg så länge förut i tiden. Sista tiden rökte jag 5 gubbar hasch varje dag, det är mycket konstgjorda kickar som gör att hjärnan tänker jag behöver inte producera detta, jag får detta hela tiden, därav slutar produktionen av dopamin på naturlig väg enkelt sagt. MDMA och E är något som också tar mycket på huvudet och det har jag tagit mer än en gång om vi säger så, MDMA känns som det samlar all lycka du kan uppleva under ett helt år och får det på en gång för min del, efter jag tog det förra gången var jag så självmordsbenägen att jag fick vara hos min föräldrar fram och tillbaka i två veckor, det är för att man tömmer allt serotonin på en gång och efteråt har du ingenting kvar om man har så lite som jag hade. Så under tiden drogen är aktiv mådde jag bätttre än jag någonsin kan komma ihåg men efter så mår man som jag gör nu, skillnaden är att jag mår så hela tiden nu och därav inte känner någon mening i någonting. Alla saker man en gång uppskattat, allt från att spela datorspel, knulla, umgås med vänner etc betyder ingenting längre, ingenting betyder någonting lätt sagt. Enligt folk som känner som jag och forskning jag kollat på så är det bara att vänta och fortsätta göra sakerna man en gång gillade att göra och efter en tillräckligt lång tid tillsammans med L-Tyrosin så ska man kunna få en naturlig produktion av det igen om man då är utan droger, vilket är lite kontraproduktivt i min situation för att jag tar droger varenda dag även om det är min medicin (Xanor depo) på morgonen och en "vanlig" snabbverkande xanor tillsammans med mina inderal för att sova. Så vet inte hur det funkar men eftersom jag i princip är resistent mot den lilla mängden jag tar så vet jag inte om det gör någon skillnad i långa loppet, det återstår att se I guess. Fuck it all, det avslutar jag med idag, hoppas jag dör i sömnen varenda jävla dag när jag lägger mig men det är nog fan ingen risk att det skulle hända, har jag klarat mig hittills så lär väl kroppen dessvärre palla ganska mycket efter alla överdoser och blandningar. Bye

Explosioner som vi kallar det jag och personalen har blivit allt mer förekommande och utan konsekvenstänk dessvärre. Mitt psykiska tillstånd är detsamma men nu har jag flyttat 9 timmar ifrån min lilla by till en ny stad och får vård dygnet runt för mina problem så att säga. Sedan jag var ungefär 13-14 år gammal så har jag uppfattats av omvärlden som en ganska lugn individ och inte haft några utbrott eller "explosioner" som jag hade när jag var yngre, men det var i samband med detta som jag började missbruka olika saker för att hantera mina känslor. Har det inte varit alkohol eller självskadande så har det varit andra illegala droger (främst hasch och bensodiazepiner) men allt som ger en förändrad sinnesstämning helt enkelt. Det gjorde jag tills jag åkte på mitt första ställe som min släkt, familj och psykvården främst ville att jag skulle till, jag stannade där runt 3 månader och var fri från alkohol, självskadande och illegala droger. Detta resulterade dock i att jag inte fick ut min ångest utan att jag blev väldigt verbal och utåtagerande i form av aggressivitet eller vid det tillfället mest verbal/passiv aggressivitet. För att ge ett exempel så satt vi då på det boendet jag var runt ett bord och hade möte (detta var när min sociala fobi inte var lika illa) och jag kunde vara med även om det var grymt jobbigt. En föredetta eller ja "föredetta" vettifan men en heroinmissbrukande individ svarar då i telefon mitt i mötet och flyttar sig inte från platsen utan stör hela mötet och det väcker en sådan ångest som leder till aggression inom mig så jag uttrycker mig med orden "går han inte härifrån snart så sparkar jag upp mobiljäveln i röven på han", alla hör detta runt bordet och bara gapar i princip. Denna gången hade jag en jävla tur och han hörde inte vad han sa men alla andra, annars hade det resulterat i en fysiskt konfrontation garanterat för nästa vecka hotar han personalen till livet med en sax så han kommer in i medicinskåpet bara för att måla upp vilken typ av individ detta var/möjligen är, tror han är död idag ärligt talat. I vilket fall som helst så var detta första indikationen på att jag inte kunde kontrollera mina känslor utan självskadande, alkohol eller andra droger och det blev väldigt uppenbart ju längre tiden gick. Jag hade flertal explosioner där jag hotade folk till livet för att vissa hade tagit min läsk etc som var i kylen trots att man skrev ner namn på sina påsar osv som man hade sina saker i så som cola/energidryck etc. Ordagrant så gick jag in i rummet där ungefär 6 personer satt med personal och sa att när jag får reda på vem som tar mina grejer så kommer jag bryta nacken av personen i fråga sen gick jag därifrån, under denna tiden hade jag ändå något konsekvenstänk när jag blev så fruktansvärt arg men det tar oss till idag.. Efter den tiden på det stället som jag vistades på och enbart åkte till för att alla andra skyllde på drogerna och jag skulle visa att jag kunde vara utan men anledningen till att jag självskadade, använde droger i någon form etc var att jag inte kunde hantera min ångest, det är likadant idag fast nu är det dessvärre mycket värre. Nu flertal år efter detta så är jag igen av egen fri vilja fri från självskadande, alkohol och droger förutom den skillnaden att jag nu har xanor och inderal i kombination för att hjälpa mig bromsa tiden innan jag exploderar i princip. För någon som inte tagit 20 stycken xanor förut på en gång för att släcka sin ångest så funkar det bra med 1 mg xanor och det ska räcka för att släcka vreden och ångesten inombords oftast men eftersom jag tagit fruktansvärt mycket högre doser och i det väldigt impulsiv (borderline är en av de avgörande faktorerna) till att jag inte kan göra något lagom utan allt eller inget, därav då 20 xanor på en gång när det väl var det sättet jag använde mig av för att släcka min ångest. Så för att komma till dagens läge, inderal som är en betablockerare hjälper mig mer att ta ner min ångest än vad min dos med xanor (max 6 tabletter om dagen) gör dessvärre men i kombination så funkar det och kan förlänga processen tills det att jag exploderar. Jag är en tickande bomb och jag har exploderat tre gånger sedan jag flyttade nu 9 timmar hemifrån, det är som ett inre vattenglas där det aldrig går ner, ångesten sitter bara i oavsett nästa dag eller liknande tills dess att jag exploderar. Det har resultererat i utåtageranden och då aggressiva sådana utan konsekvenstänk, så jag har dragit handen igenom en tv, indirekt mordhotat individer genom personal (sagt till personalen att det finns risk att jag kommer kunna slå ihjäl folk om jag ser dom) samt att jag tagit en personals privata mobil och slängt den i väggen (samtidigt som han pratade med jouren och jag hade varnat för att jag skulle explodera). Alla andra personal hade fattat innebörden av vad som händer när jag exploderar men detta var en ny kille/man som inte alls fattade detta även om jag förklarade väldigt lugn och metodiskt samt pedagogiskt som för ett litet barn vad som skulle hända om NÅGOT inte händer var på jag ger honom 10 minuter att ringa till jourpersonalen för att ta ett beslut om vad som ska göras för att jag inte ska explodera. Jag går ut i korridoren efter 9 minuter (efter jag förklarat hur jag funkar och vad det innebär när jag exploderar). Då står han och pratar med jourläkaren som vi kan kalla "Billybutt", jag vet inte vid detta tillfället att det är just Billybutt han pratar med utan tror det är min riktiga läkare som jag upplevt förstår mig ganska bra för första gången i mitt liv. När beskedet kommer medans dom pratar sinsemellan och jag står mittemot personalen i fråga som pratar med Billybutt att dom inte kommer ta några åtgärder what so ever åt situationen så exploderar jag och som jag beskrivit utan konsekvenser nu då dessvärre. Jag tar då vid detta tillfället och sträcker ut handen direkt för att visa att jag tänker ta hans mobiltelefon från honom och jag får tag i den men han håller emot och brottas med mig om den, jag ger honom instinktivt den mest mordiska blicken jag någonsin givit något vad jag kan komma ihåg och han fattar att jag kommer gå på honom för att få tag i den där telefonen till varje pris. Det slutar med att jag får tag i telefonen i vilket fall som helst och personalen i fråga skriker som ett litet barn av rädsla trots att han väger dubbelt så mycket som mig så jag vet inte varför han skriker nu i efterhand men just då förstår jag det (jag väger 55 kg förövrigt haha). Lång historia kort jag tar telefonen smäller den i väggen allt jag kan och drar därifrån varpå jag skriker jävla idioter, innan detta har personalen i fråga gjort tjänstefel som han också får reda på när vi snackade förut att han inte tog mitt blodtryck som måste ligga över 100 i övertryck som tumregel sedan gav han mig dubbel dos av min inderal (40 mg) samt en av mina xanor 1 mg utan att då ens ta blodtrycket.. Jag känner ju ingen i staden så efter jag stack för att inte slå ihjäl någon (för jag kände och trodde jag var kapabel till det) så ville jag inte återvända om det var samma personal som då erbjöd sig att hämta mig. Detta slutar i på grund av medicinering, dålig information, ångest, oförstående personal etc i att jag får åka ambulans halv 5 på natten till sjukhuset. Tänker inte berätta mer om det än att jag fick sova med kläderna på och dubbla täcken och att jag frös väldigt mycket och min puls var  låg. Dagen därpå kommer jag tillbaka och får reda på att en av individerna jag indirekt mordhotat för att han erbjöd mig droger (subutex), sa att han hade tagit droger och sa att jag skulle fixa droger till honom är helt borta från stället (utslängd pga mig och andra som rapporterat om honom) så försvinner en stor del av vreden inombords och jag känner att jag kan ta ett andetag igen utan att vilja döda någon. Nu sitter jag här med en kär vän i discord och säger att jag skriver på min blogg (han vet inte vilken det är) och jag väntar väl bara tills nästa gång jag kommer explodera antar jag dessvärre. Jag har så mycket att skriva och känner att jag verkligen inte har tid eller ord att uttrycka all vrede eller konstiga saker som hänt här än så länge men jag lever oavsett om jag vill eller inte. På papper börjar saker se bättre ut, jag har börjat äta, jag utsätter mig för mer sociala situationer, jag vet vad det innebär samt personalen nu då när jag exploderar och försöker sakta men säkert hitta en väg tillbaka även om den är grymt jävla knölig för tillfället men känslan är densamma dessvärre, jag vill bara dö varenda dag men samvetet till mina föräldrar hindrar mig också att ta mitt liv varenda dag. Nu har jag skrivit tillräckligt haha, lev väl där ute, love from me. 

(väger 55 kg förövrigt haha). Lång historia kort jag tar telefonen smäller den i väggen allt jag kan och drar därifrån varpå jag skriker jävla idioter, innan detta har personalen i fråga gjort tjänstefel som han också får reda på när vi snackade förut att han inte tog mitt blodtryck som måste ligga över 100 i övertryck som tumregel sedan gav han mig dubbel dos av min inderal (40 mg) samt en av mina xanor 1 mg utan att då ens ta blodtrycket.. Jag känner ju ingen i staden så efter jag stack för att inte slå ihjäl någon (för jag kände och trodde jag var kapabel till det) så ville jag inte återvända om det var samma personal som då erbjöd sig att hämta mig. Detta slutar i på grund av medicinering, dålig information, ångest, oförstående personal etc i att jag får åka ambulans halv 5 på natten till sjukhuset. Tänker inte berätta mer om det än att jag fick sova med kläderna på och dubbla täcken och att jag frös väldigt mycket och min puls var  låg. Dagen därpå kommer jag tillbaka och får reda på att en av individerna jag indirekt mordhotat för att han erbjöd mig droger (subutex), sa att han hade tagit droger och sa att jag skulle fixa droger till honom är helt borta från stället (utslängd pga mig och andra som rapporterat om honom) så försvinner en stor del av vreden inombords och jag känner att jag kan ta ett andetag igen utan att vilja döda någon. Nu sitter jag här med en kär vän i discord och säger att jag skriver på min blogg (han vet inte vilken det är) och jag väntar väl bara tills nästa gång jag kommer explodera antar jag dessvärre. Jag har så mycket att skriva och känner att jag verkligen inte har tid eller ord att uttrycka all vrede eller konstiga saker som hänt här än så länge men jag lever oavsett om jag vill eller inte. På papper börjar saker se bättre ut, jag har börjat äta, jag utsätter mig för mer sociala situationer, jag vet vad det innebär samt personalen nu då när jag exploderar och försöker sakta men säkert hitta en väg tillbaka även om den är grymt jävla knölig för tillfället men känslan är densamma dessvärre, jag vill bara dö varenda dag men samvetet till mina föräldrar hindrar mig också att ta mitt liv varenda dag. Nu har jag skrivit tillräckligt haha, lev väl där ute, love from me.  (väger 55 kg förövrigt haha). Lång historia kort jag tar telefonen smäller den i väggen allt jag kan och drar därifrån varpå jag skriker jävla idioter, innan detta har personalen i fråga gjort tjänstefel som han också får reda på när vi snackade förut att han inte tog mitt blodtryck som måste ligga över 100 i övertryck som tumregel sedan gav han mig dubbel dos av min inderal (40 mg) samt en av mina xanor 1 mg utan att då ens ta blodtrycket.. Jag känner ju ingen i staden så efter jag stack för att inte slå ihjäl någon (för jag kände och trodde jag var kapabel till det) så ville jag inte återvända om det var samma personal som då erbjöd sig att hämta mig. Detta slutar i på grund av medicinering, dålig information, ångest, oförstående personal etc i att jag får åka ambulans halv 5 på natten till sjukhuset. Tänker inte berätta mer om det än att jag fick sova med kläderna på och dubbla täcken och att jag frös väldigt mycket och min puls var  låg. Dagen därpå kommer jag tillbaka och får reda på att en av individerna jag indirekt mordhotat för att han erbjöd mig droger (subutex), sa att han hade tagit droger och sa att jag skulle fixa droger till honom är helt borta från stället (utslängd pga mig och andra som rapporterat om honom) så försvinner en stor del av vreden inombords och jag känner att jag kan ta ett andetag igen utan att vilja döda någon. Nu sitter jag här med en kär vän i discord och säger att jag skriver på min blogg (han vet inte vilken det är) och jag väntar väl bara tills nästa gång jag kommer explodera antar jag dessvärre. Jag har så mycket att skriva och känner att jag verkligen inte har tid eller ord att uttrycka all vrede eller konstiga saker som hänt här än så länge men jag lever oavsett om jag vill eller inte. På papper börjar saker se bättre ut, jag har börjat äta, jag utsätter mig för mer sociala situationer, jag vet vad det innebär samt personalen nu då när jag exploderar och försöker sakta men säkert hitta en väg tillbaka även om den är grymt jävla knölig för tillfället men känslan är densamma dessvärre, jag vill bara dö varenda dag men samvetet till mina föräldrar hindrar mig också att ta mitt liv varenda dag. Nu har jag skrivit tillräckligt haha, lev väl där ute, love from me. Explosioner som vi kallar det jag och personalen har blivit allt mer förekommande och utan konsekvenstänk dessvärre. Mitt psykiska tillstånd är detsamma men nu har jag flyttat 9 timmar ifrån min lilla by till en ny stad och får vård dygnet runt för mina problem så att säga. Sedan jag var ungefär 13-14 år gammal så har jag uppfattats av omvärlden som en ganska lugn individ och inte haft några utbrott eller "explosioner" som jag hade när jag var yngre, men det var i samband med detta som jag började missbruka olika saker för att hantera mina känslor. Har det inte varit alkohol eller självskadande så har det varit andra illegala droger (främst hasch och bensodiazepiner) men allt som ger en förändrad sinnesstämning helt enkelt. Det gjorde jag tills jag åkte på mitt första ställe som min släkt, familj och psykvården främst ville att jag skulle till, jag stannade där runt 3 månader och var fri från alkohol, självskadande och illegala droger. Detta resulterade dock i att jag inte fick ut min ångest utan att jag blev väldigt verbal och utåtagerande i form av aggressivitet eller vid det tillfället mest verbal/passiv aggressivitet. För att ge ett exempel så satt vi då på det boendet jag var runt ett bord och hade möte (detta var när min sociala fobi inte var lika illa) och jag kunde vara med även om det var grymt jobbigt. En föredetta eller ja "föredetta" vettifan men en heroinmissbrukande individ svarar då i telefon mitt i mötet och flyttar sig inte från platsen utan stör hela mötet och det väcker en sådan ångest som leder till aggression inom mig så jag uttrycker mig med orden "går han inte härifrån snart så sparkar jag upp mobiljäveln i röven på han", alla hör detta runt bordet och bara gapar i princip. Denna gången hade jag en jävla tur och han hörde inte vad han sa men alla andra, annars hade det resulterat i en fysiskt konfrontation garanterat för nästa vecka hotar han personalen till livet med en sax så han kommer in i medicinskåpet bara för att måla upp vilken typ av individ detta var/möjligen är, tror han är död idag ärligt talat. I vilket fall som helst så var detta första indikationen på att jag inte kunde kontrollera mina känslor utan självskadande, alkohol eller andra droger och det blev väldigt uppenbart ju längre tiden gick. Jag hade flertal explosioner där jag hotade folk till livet för att vissa hade tagit min läsk etc som var i kylen trots att man skrev ner namn på sina påsar osv som man hade sina saker i så som cola/energidryck etc. Ordagrant så gick jag in i rummet där ungefär 6 personer satt med personal och sa att när jag får reda på vem som tar mina grejer så kommer jag bryta nacken av personen i fråga sen gick jag därifrån, under denna tiden hade jag ändå något konsekvenstänk när jag blev så fruktansvärt arg men det tar oss till idag.. Efter den tiden på det stället som jag vistades på och enbart åkte till för att alla andra skyllde på drogerna och jag skulle visa att jag kunde vara utan men anledningen till att jag självskadade, använde droger i någon form etc var att jag inte kunde hantera min ångest, det är likadant idag fast nu är det dessvärre mycket värre. Nu flertal år efter detta så är jag igen av egen fri vilja fri från självskadande, alkohol och droger förutom den skillnaden att jag nu har xanor och inderal i kombination för att hjälpa mig bromsa tiden innan jag exploderar i princip. För någon som inte tagit 20 stycken xanor förut på en gång för att släcka sin ångest så funkar det bra med 1 mg xanor och det ska räcka för att släcka vreden och ångesten inombords oftast men eftersom jag tagit fruktansvärt mycket högre doser och i det väldigt impulsiv (borderline är en av de avgörande faktorerna) till att jag inte kan göra något lagom utan allt eller inget, därav då 20 xanor på en gång när det väl var det sättet jag använde mig av för att släcka min ångest. Så för att komma till dagens läge, inderal som är en betablockerare hjälper mig mer att ta ner min ångest än vad min dos med xanor (max 6 tabletter om dagen) gör dessvärre men i kombination så funkar det och kan förlänga processen tills det att jag exploderar. Jag är en tickande bomb och jag har exploderat tre gånger sedan jag flyttade nu 9 timmar hemifrån, det är som ett inre vattenglas där det aldrig går ner, ångesten sitter bara i oavsett nästa dag eller liknande tills dess att jag exploderar. Det har resultererat i utåtageranden och då aggressiva sådana utan konsekvenstänk, så jag har dragit handen igenom en tv, indirekt mordhotat individer genom personal (sagt till personalen att det finns risk att jag kommer kunna slå ihjäl folk om jag ser dom) samt att jag tagit en personals privata mobil och slängt den i väggen (samtidigt som han pratade med jouren och jag hade varnat för att jag skulle explodera). Alla andra personal hade fattat innebörden av vad som händer när jag exploderar men detta var en ny kille/man som inte alls fattade detta även om jag förklarade väldigt lugn och metodiskt samt pedagogiskt som för ett litet barn vad som skulle hända om NÅGOT inte hände varpå jag ger honom 10 minuter att ringa till jourpersonalen för att ta ett beslut om vad som ska göras för att jag inte ska explodera. Jag går ut i korridoren efter 9 minuter (efter jag förklarat hur jag funkar och vad det innebär när jag exploderar). Då står han och pratar med jourläkaren som vi kan kalla "Billybutt", jag vet inte vid detta tillfället att det är just Billybutt han pratar med utan tror det är min riktiga läkare som jag upplevt förstår mig ganska bra för första gången i mitt liv. När beskedet kommer medans dom pratar sinsemellan och jag står mittemot personalen i fråga som pratar med Billybutt att dom inte kommer ta några åtgärder what so ever åt situationen så exploderar jag och som jag beskrivit utan konsekvenser nu då dessvärre. Jag tar då vid detta tillfället och sträcker ut handen direkt för att visa att jag tänker ta hans mobiltelefon från honom och jag får tag i den men han håller emot och brottas med mig om den, jag ger honom instinktivt den mest mordiska blicken jag någonsin givit något vad jag kan komma ihåg och han fattar att jag kommer gå på honom för att få tag i den där telefonen till varje pris. Det slutar med att jag får tag i telefonen i vilket fall som helst och personalen i fråga skriker som ett litet barn av rädsla trots att han väger dubbelt så mycket som mig så jag vet inte varför han skriker nu i efterhand men just då förstår jag det

Nu är det inne på sista versen känns det som, ingenting funkar. Inte ätit rikigt på jag vet inte hur länge, har jag en gnutta energi till något så sätter jag på kaffe (mycket energi haha), jag vill inte äta, jag vill inte vara här. Jag har inte velat vara här under en fruktansvärt lång tid, vet du vem jag är så har du min tillåtelse att skjuta mig rakt i huvudet när du än känner för det. Vuxenenheten, psykiatrin u name it ringer och ska ha tag i mig pga alla orosanmälningar, vad är meningen med det? Har ju inte fått någon hjälp som funkar förut och äter bara nya antidepp varenda gång jag träffar någon från psykiatrin, dom tror alltid det sista dom kommer testa kommer funka. Så har dom gjort i några år nu, har ju trots allt haft typ MINST 10 olika antidepp och då pratar vi ingenting om alla andra tabletter jag ätit samtidigt så som sömntabletter och pissiga bensos (stesolid) som hjälper mig 0 i mitt liv. Det enda jag kan tänka mig skulle göra så jag har en chans att ta mig ur detta är ett isolerat ställe där jag har mina saker och får all vård jag verkligen behöver tills jag klarar verkligheten för nu klarar jag som sagt knappt att sätta på kaffe om dagarna. Ett sånt ställe finns inte för sånna som mig, jag har inte nog med problem även om jag inte känner att jag har en enda anledning att leva vidare eller klarar en enda sak i min vardag.

 Livet är en hora och jag har inga pengar.

Allt är ganska stillsamt och nedstämt med en fin underton av glädje när man dricker, det passar ganska bra in på min livssituation just nu. Det mesta krabbar och mina senaste bravader har inneburit en stor bula i pannan och en mindre smärta så fort jag går någonstans då jag svimmade av efter 8 öl och svamp en kväll, tydligen. Bryr mig inte så mycket men segt att det gör ont att gå samt estetiskt sätt så ser inte bulan fruktansvärt charmig ut heller för den delen. Detta skriver jag nästan enbart för mig själv då jag egentligen inte har något riktigt att dela med mig av förutom det vanliga tråkiga, men ibland känner man att man behöver skriva av sig lite, knappast så jag orkar klaga om all skit till någon levande individ in person så att säga. I vilket fall som helst så trivs jag fortfarande väldigt mycket bättre utan facebook så det är ju en bra grej iaf och jag vet att jag aldrig någonsin kommer skaffa det igen, man förstår liksom inte hur man kunnat hålla på med skiten så mycket innan nu när man inte har det, helt galet vad mycket tid man la på skiten. Men nu ska jag ta en paus i denna hettan och ja dricka kaffe eller något annat onödigt (we'll see). Puss för denna gången, peace.

Allt känns som det blir lite mer för varje dag, lite mer av all skit helt enkelt. Känner bara en väldig längtan tills Onsdag, efter att det blivit fel förut så fick jag aldrig min svamp jag skulle ha men nu på Onsdag som sagt så är den äntligen här, då ska jag utforska lite och det ska bli väldigt intressant att se vad det resulterar i helt enkelt. Likt regndroppar på en ruta faller jag ner, men det sägs att man kommer till Kina om man bara fortsätter gräva så då lär jag inte "leva mot en säker död". Skämt åsido så önskar jag bara att jag en dag vaknar upp och allt är löst, mina problem har bara försvunnit ur tomma intet och mitt liv är som de flesta andras, det ska jag nog försöka drömma om.
Gå i frid, mvh 

Allt är precis som vanligt, livet sviktar hit och dit, nu mera är jag drogfri men det är inget jag är stolt över ärligt talat, när man är så nere i skiten så är det bättre med droger än utan, det är en sak som är säker oavsett hur dåligt det låter. Jag har iaf en sak jag ser fram emot väldigt mycket och det är att jag ska ta svamp igen med en vän, det var nog ett år sedan sist och det är bland det bästa jag varit med om i hela mitt liv. Det ska mer andra ord bli fruktansvärt spännande och roligt, droger är skit får man säga men ska man ta skit så är svamp en av de ofarligaste preparaten på marknaden så att säga rent fysiskt. Nu har jag min ovetande polare bredvid mig som sneglar snett på mig då jag är inne på typ 9e groggen, han förstår inte även om jag skulle försöka förklara men natten är ung som man säger och nu fortsätter jag mitt rus in i Nangijala och vidare, pöss.

Jag kan bara skratta nu mera, skratta åt allt som bara suger så mycket kuk på ren svenska. Detta kommer bara bli en text av klagan för jag säger aldrig någonting gällande mina djupare känslor till någon jag känner, för jag vill inte deppa ner dom personerna i fråga och inte vara till besvär. Tänker på lite olika saker om dagarna även om övervägande är att hoppa från golden gate ärligt talat. Man är feg om man tar sitt liv men att leva för att andra inte ska må dåligt är inte sjukt bekvämt heller, vill bara säga det. Nu sitter jag här 8 öl senare och skriker på ryssar i online-spel, det är inte lätt att få idioter att förstå att dom är idioter, ett omöjligt uppdrag ärligt talat. Har varit så pass nere att jag inte ens sökt/accepterat närhet utan istället frånsatt mig den och har någon närmat sig så har jag backat, känns bättre att vara själv, mindre människor att såra. Nu ska jag spela lite mer spel för att kanske lyckas bli på lite bättre humör, mer öl också för den delen och det hjälper ju oavsett haha, sleep tight.

Ja allt är som det "alltid" har varit, önskar jag vore mer död än levande för allt äter upp mig inifrån och ut, men det spelar ingen roll för avslutar jag skiten så kommer jag också till viss del avsluta andras liv och det vill jag verkligen inte, men vad jag är nu för min omgivning är en enda stor jävla börda. Allt jag är, det är ett jobb, ett jobb som aldrig tar slut och som kommer fortlöpa i all oändlig tid känns det som. Jag är fucking 25 år och har inte lyckats med något i mitt liv överhuvudtaget, misslyckast med min utbildning, sumpat alla förhållande jag haft och alla jobb jag haft har jag inte kunnat fortsätta med pga droger, alkohol eller allmänt fruktansvärt psykiskt mående vilket ja typ alltid har inkluderat droger eller alkohol. Allt jag känner för i denna stund är att ta en svamptripp utan dess like till typ Nangijala och bara vara där resten av livet, utan någon som helst tvekan. Jag orkar verkligen inte mer men nu kan jag bara skratta åt det för jag vet att jag inte pallar tanken på vad jag lämnar efter mig och då räknat i känslor hos andra, jag sätter mig inte på någon jävla piedestal för fem öre men vissa människor älskar faktiskt mig oerhört mycket och jag hade förstört deras liv ganska mycket om jag bara gav upp. Det ska dock nämnas att det är ENDA anledningen att jag inte tagit mitt liv, dagdrömmer om att slippa skiten ta mig fan, jag är ingenting och lär fan förbli ingenting tills jag dör, det är känslan just nu och så lär det nog förbli. Att bli kvitt drogerna gjorde fan ingenting bättre är en sak som är säker iaf, mår 10 gånger sämre nu utan cannabis när jag hade mina grova dippar än utan. Detta var nog allt för mig just nu och jag har inte en aning om när nästa uppdatering kommer. Lev era liv väl och jag hoppas ni har det bra, puss osv.