Möjlig utskrivning.

Imorgon ska jag ha utskrivningssamtal och då kanske bli utskriven. Det känns bra men samtidigt jävligt skrämmande, allt är för mycket och jag vill för mycket. Jag vill kunna klara av skolan, klara av att umgås med kompisar, klara mina ångestattacker, klara allt. Men jag klarar inget, jag får panik av blotta tanken att gå tillbaka till all skit och jag vet inte hur detta ska gå.. Usch, denna ångest. Dock fått en "nygammal" vän som faktiskt är en riktig vän som stöttar en och bryr sig, vissa av mina så kallade "kompisar" kan dra åt helvete ärligt talat. Kan inte beskriva hur besviken jag är på vissa människor, prata går men handling är jävligt svårt tydligen gällande vissa saker. Jag är orolig för hur detta kommer sluta, jag är en person som inte kan ha någonting planerat. Har jag någonting planerat oavsett om det är något roligt så får jag panik, jag ser det som ett måste och då avstår jag. Har jag mer än en grej uppbokat så får jag ett ångestpådrag utan dess like och det resulterar i att karva mig i armarna. JAG KLARAR INTE AV DET, jag vet inte felet på mig det kanske inte är något fel på mig? Jag kanske bara är en så fruktansvärt mycket klenare människa än alla andra, jag förstår det verkligen inte...Nog delvis därför jag känner att jag inte passar in i denna världen, jag är inte menad för att leva får jag för mig väldigt ofta. Jag vet inte om jag kommer överleva eller hur lång tid jag överlever, jag vet inte om jag kommer leva och få några barn eller någonsin får några barnbarn, jag vet ingenting. Framtiden är ett mörker som omsluter hela mitt hjärta känns det som, och jag tillåter det.. Fan så patetiskt man är, kanske bara finns en utväg ändå.        /Love from me