Du vill om du kan!
Klockan är alldeles för mycket för att tanken fortfarande ska vara klar, vinet har en viss verkan också. Mina tankar är så fruktansvärt dimmiga, likt berg utan toppar.. Tanken på en ny vecka får mig att minnas verkligheten inne på avdelning 28, ångesten och de innerliga skriken av desperation. Mitt hjärta vill bara gå sönder och mitt huvud vill bara lägga av. Separationen var för hård, mitt hjärta har brustit. Tankarna går fram och tilbaka varenda timme, varje dag, ska jag försöka mer eller ge upp, jag har tjatat för länge. Snart är det man up eller ta sitt liv, nu känns alternativet lätt, att våga är väl allt antar jag. Inte särskilt mycket att förlora, detta är skriket från alla som håller mer eller mindre käften om sin psyiska ohälsa, mitt liv är ert liv och ni vet det. Känner du igen dig så lev vidare vad som än händer, min tid är nog förbi dessvärre. Frågan är bara när detta tar slut, inte om.